123
de små bomullstapparna mellan sina händer. Där satt grosshandlare Lundberg och förde bomullstapparna upp till sina små närsynta ögon. Och allesammans dessa herrar och familjefäder, som förmodligen redan skämtande lovat sina hustrur och döttrar juveler och pälsverk om affären skulle lyckas, allesammans togo Marmén och hans skäggige vän på allvar.
Pa tystnade, och moster Amelie stampade litet med foten.
— Och sedan? ropade hon.
— Och sedan togo vi alla aktier! sade Pa lakoniskt.
— Och somliga betalade dem! tillfogade morbror John och vek mekaniskt ihop papperet, på vilket nyss moster Amelie och fru Linden låtit glaset dansa.
— I god tro? sade fru Linden.
— I god tro! upprepade Pa häftigt. Var så säker på att allt var väl förberett! När bolaget var startat, skulle man bygga den första fabriken. Efter att allting först gått med en sådan svindlande fart, var det märkvärdigt vad allt nu tog lång tid. Först var det ritningarna till själva fabriksbyggnaden. Marmén och skägget gjorde ritningarna. Helt säkert var det utmärkta och sakkunniga ritningar. När ritningarna voro
