124
färdiga, sade Marmén, att han nu tänkt på saken och att det inte var värt att bygga den nya fabriken ännu. Han hade hyrt ett för detta magasin utanför staden, och med tillhjälp av ett par arbetare och provisoriska anordningar skulle man där kunna producera den första sändningen bomull.
Han visade brev från en del av landets förnämsta industriidkare, som redan gjort sina beställningar. Det där med breven var högt spel, han visste det och skyndade sig. Det var bara det, att han behövde mera pengar. Han fick dem. Flera gånger for han till huvudstaden. Vi ha nu fått veta, att det var för att sälja aktier. Ni förstår! En miljonaffär! Jag vet inte, vem det var som först började fatta misstankar om att allt ej var som sig borde. Alltnog, man lyssnade uppmärksamt på Marmén, men samtidigt frågade man sig, om man ej snart skulle få se den där bomullen. Tidigt i morse bröto sig grosshandlare Lundberg och fabrikör Holmström in i magasinet. De funno — — —
Pa gjorde ett uppehåll, och vi stirrade alla i andlös spänning på honom.
— Två tomma ölbuteljer och en hammare
— Var det fabriken?
