I.
Jag minns ej mer, vid vilken tidpunkt av mitt liv som jag först blev medveten om min mors ögon. När jag söker tillbaka in i det töckenhöljda, men färgskiftande land, som är min barndom, möter jag strax dessa ögon, som äro bleka och skimrande likt underbara smycken och som se på mig utan att se mig. Det förefaller mig nu, som vore det mina egna tankar och fantasier, som drömde bakom deras blick, och visste jag ej, att min mors namn sedan länge står inristat på en vit sten över en gravkulle, skulle jag mest vara böjd för att tro, att även hon blott varit en av alla dessa fantasigestalter, som omgåvo mig från den stund jag började uppfatta tingen omkring mig och som stundom omärkligt gledo samman med dem.
Hon brukade sitta i en av de djupa fönstersmygarna i sitt rum, och medan jag lekte på golvet vid hennes fötter, dröjde hon där tyst timme efter timme, med sina drömmande ögon
