8
riktade på den lilla rödhåriga flickan och med de smala händerna orörliga vilande i knäet. I min barnsliga inbillning omspann jag denna tysta kvinna med en sagogloria. När solen lyste, var hon en fe, som satts att vakta det stora rummet; i sypåsen som hängde, städse oöppnad, över länstolens karm, förvarades skatter, som engång skulle komma mig, ja till och med Pa, att skrika av förtjusning. Ofta hände det, att jag med klappande hjärta smög mig på tå genom korridoren och försiktigt öppnade dörren för att uppfånga en skymt av härligheten; och fastän jag ständigt blev besviken, varade det ej länge, förrän jag gjorde om försöket. Men dystra, skymmande eftermiddagar och sollösa dagar, då regnet hällde ned och slätten utanför låg grå, var jag ej säker på att ej min mor var en häxa och att ej ögonen plötsligt skulle spruta eld och händerna krökas som klor. Sådana dagar lekte jag stilla i ett hörn av rummet och kastade skygga blickar bort mot de mörknande rutorna. Ibland kröp jag upp på en stol mitt emot henne och kunde så långa stunder sitta och betrakta henne. Jag frågade aldrig, varför min mor var sådan och ej liknade andra kvinnor, som logo och skämtade och talade med glada, högljudda röster: det föll mig ej alls in, att hon
