126
lugn. Han tog ett tag över munnen som för att hejda läpparnas skälvning; så sade han: »Jag får tacka er, mina herrar!»
Moster Amelie log.
— En sådan människa! sade hon. Och den svartskäggige?
— Han hade hunnit med tåget söderut. Men man väcker honom väl i morgon bittida i Malmö!
Det var då jag brast i gråt. Aftonens spänning vid psykografen, min syn och historien om Ebba Marméns far, blev för mycket för mig. Pas rockuppslag skavde mot min kind, då han tryckte mig i sina armar. Moster Amelie stoppade en chokladbit i min mun, och jag kände ett ögonblick fru Lindens svala hand mot min panna. Sålunda tröstad, lät jag de stora prata som de ville, medan jag ute i salen tittade i Fänrik Ståls sägner för väl hundrade gången.
Fru Linden, Pa och jag gingo senare på aftonen hemåt över den knarrande snön. Månen hade en stor ring omkring sig, och grå skyar skymde oupphörligt den runda, gula skivan.
Pa och fru Linden sade inte mycket. Men en gång såg hon upp mot månen och hennes ansikte hade ett underligt uttryck, som jag sedan återsåg i mina drömmar samma natt.
