125
— Det var fabriken! Jag tror ej att grosshandlarna hade väntat sig annat, ty de hade haft sina misstankar en tid. Vi andra kommo till sammanträdet utan att veta något. Vi väntade en stund på Marmén och hans trogne vän. Men ingen syntes till. Slutligen kom Marmén. Han hade tänkt resa eller rättare sagt fly den kvällen, men djärv som han är ville han titta upp till oss ett tag först. Han kom in alldeles som vanligt med sin litet lutande hållning, och han log. Grosshandlare Lundberg, som är en smula effektsökare, hade tagit med sig den ena ölbuteljen, eller kanske det var just den han hade druckit till middagen. Med en smäll satte han den på bordet framför Marmén. Vi andra trodde att han hade blivit tokig. Men Marmén förstod ögonblickligen. Han reste sig upp vit, bomullsvit i ansiktet och sade: Ursäkta, mina herrar, men ett telefonbud… Han var redan på väg mot dörren, då grosshandlare Lundberg rusade på honom. Det var som en liten arg ilsken bulldogg anfallit en rashäst. Marmén gjorde sig fri med ett hastigt grepp, tog ett par långa steg mot dörren, slog upp den och kom rätt i armarna på ett par rättstjänare. När han såg, hur lönlöst det var att strida emot, blev han med ens alldeles
