130
ängel och följer mig överallt, med vita vingar som nå ända ned till marken. I drömmen flyger jag över jorden, vilande i ängelns famn. Jag har en tavla i barnkammaren som föreställer en ängel, vilken svävar högt över jorden med ett dött barn i sina armar. Jag är det döda barnet. Jag är ängeln. Jag är med överallt, ständigt växlande gestalt, ty min fantasi känner inga gränser.
Nu är jag mera ensam än förut, ty Ebba Marmén har slutat skolan. Efter den stora skandalen, som en längre tid framåt upprörde vår stad, blev det en omöjlighet för familjen att stanna. Jag saknar henne, men ändå längtar jag ej efter henne så mycket. Fastän jag deltar i de andras lekar, är jag inte längre god vän med någon särskild.
Ibland viska flickorna ivrigt med varandra, där de stå i en klunga på skolgården, och det händer många gånger att de tystna rodnande då jag kommer närmare. Det retar mig. Vad tala de om? Varför får jag inte höra det? Jag frågar en dag en av flickorna. Hon spärrar upp ögonen och ler.
— Det är för att du ingenting förstår! säger hon.
Vad är det som jag inte förstår? Jag är väl inte så dum ändå? Nästa gång de viska till-
