137
bäcken rasslar med ett ljud som av klingande
silvertärningar över runda vita kiselstenar.
Jag sitter uppkrupen i den stora lönnen vid grinden och försöker hålla kvar en uppslagen bok mot en hal trädgren. Mellan gröna löv och ostyriga kvistar ser jag ned på gårdsplanen som lyser så vit, att det gör ont i ögonen. Nan står mitt på gården och viftar med svansen, och när en hund viftar med svansen betyder det att han är vänligt stämd. Jag tycker om Nan, men ack, hon har ingen stamtavla, inga anor, inga relationer! Stackars Nan! Din svans är för lång, och dina öron sloka, och du är säkert halvannan decimeter bred över ryggen! Egentligen skulle du blivit en terrier, men nu är du varken terrier eller bondhund, du är något mitt emellan, utan ras och utan grace! Morbror John tycker inte om Nan. Morbror John som är så noga anser att Nan borde vara en fin terrier med stubbad svans. Hopp, Nan! Var det en fluga? Sa han så, lillingen! Raringen! Rör på dig, Nan! Snart är du två decimeter över ryggen, och då kan du bara ligga framför spisen och gläfsa litet i drömmen och snusa och snarka! Vad var det, Nan? Se på henne så hon spetsar öronen! Vad
