139
och vänligt. Jag tycker att tant Ellen är en lycklig människa, ty hon har kor också, stora, drumliga, dumma kor som sävligt idissla och drägla medan ladugårdspigan mjölkar dem och som slå med svansarna åt bromsar och flugor. Den varma ångande luften i ladugården, den vita mjölken som silas i blänkande kar, de tuggande korna, den rödblommiga pigan, alltsammans utgör min förtjusning, och jag vistas där långa stunder och kommer in i rummen och doftar kossa så att det känns på långt håll. Tant Ellen och jag äro goda vänner. Jag älskar hennes mjuka händer och glada röst, och ibland sjunger hon för mig:
Lipton te! Lipton te!
Lippi lippi lippi
Lipton te!
Och den lustiga melodien kommer mig att kikna av skratt.
När man ser tant Ellen, är hennes katt Sippan inte långt borta. Sippan är tjugu år. Hon har nog en gång varit en vacker katt, men nu rinna hennes ögon av ålder, och hon går sin väg fram långsamt och gravitetiskt. Småfåglar och råttor fresta henne inte mer,
