140
och så hon hårar av sig sedan! Hon har en särskild viloplats i en soffa som alltid är vit av hennes hår, och hur försiktigt man än smeker henne får man alltid en hårtofs mellan fingrarna.
Aj! Där föll boken! Jag hasar mig ned från trädet, och Nan rusar genast fram och slickar mina händer.
— Så ja, så ja! Du fula flicka!
Jag bor hos morbror och moster denna sommar så länge regementsmötet varar. Ett par kilometer ifrån oss ligger Heden. Det är regementsplatsen. En vidsträckt slätt av sand och gulnat gräs sträcker sig framför den vita officersbyggnaden. Regementsbyggnaderna bilda en hel liten stad och en lång skuggig björkallé leder fram till officersmässen. Barackerna äro röda och långa, beväringarnas rockar och byxor vifta ofta i fönstren, och ute på gångarna springa officerarnas hundar mellan ens ben.
Så snart man kommit in på området, ryckes man ovillkorligt med av livet och rörelsen där. Från en byggnad hörs en beväring öva sig med att blåsa tapto, utanför en annan blankar man gevären och visslar muntert, en kalfaktor går med långa steg över planen med ett par nyborstade officersstövlar i handen, och borta
