149
liten kamin, och med händerna hopknäppta inne i muffens mjuka siden strävar jag framåt gatan med halvt blundande ögon, ty snön sticker i kinderna och kittlar i ögonhåren.
Det är dagen innan julaftonen, och alla människor äro ute för att köpa julklappar. Jag skymtar förbiilande skuggor i det vita töcknet, känner igen personer, när de redan hunnit långt bort och hör då och då ett skratt eller en halv mening, vilkens andra hälft uppslukas av blåsten.
— Fick du…? säger en dam till en annan, men vad det var hon fick eller inte fick, får jag aldrig veta.
— Och han var så… hör jag en ung flicka utbrista, men i nästa ögonblick äro hon och hennes väninna redan försvunna.
I ett hörn stöter jag ihop med en av stadens tre sjökadetter. Kadetterna ha julpermission, och deras käcka uniformer ha några dagar utträngt lantofficerarnas från första platsen i flickornas hjärtan. Jag ser upp på kadett Puke. Några gånger förut har jag träffat honom, och hans glada, skrattande ögon göra mig skygg. För vad? Jag vet det inte! Hans kadettmössa är vit av snö, och så är också hans kavaj.
— Vart skall fröken ta vägen?
