148
och åskans mullrande ljöd nu närmare än förut. Moster Amelie steg upp och tog min hand.
— Det är visst åt det där hållet vi skola gå! sade hon med sin vanliga röst, och vi började vandra hemåt.
Medan vi gingo tysta, tänkte jag på min fars saga. Det var en saga, det var visserligen sant, men mors ögon voro verklighet, och verklighet var också moster Amelies blick nyss. Det var första gången, som skräcken för skuggan blev medveten inom mig. Och att känna denna rädsla var förfärligare än att gå ensam i en stor skog, där onda ögon lysa emot en bakom varje sten, medan blixten skär fram mellan trädstammarna och åskan mullrar över ens huvud.
XXVIII.
Jul!
Denna jul är snöstormarnas jul. Snön yr i luften, vassa små vita flingor piska mot ens ansikte när man går ut, och på torg och öppna platser far snön upp i virvlar och dansar lustigt framför ens ögon.
Jag är fjorton år, och jag fick till min födelsedag en muff. Den värmer, den värmer som en
