156
lidande vid tanken på att för henne är julaftonen lik alla andra dagar.
På gatan möta vi andra familjer lastade med paket på väg till släktingar eller vänner. Vi nicka och ropa: »God jul!» åt varandra. Snöfliingorna gunga långsamt ned genom luften, och i slutet av gatan reser himlen en flammande gul mur.
Moster Amelies husjungfru som öppnar är klädd i svart med vitt spetsförkläde och mössa på huvudet. Hon ser glad och högtidlig ut. Jag känner en svag doft av lack och lutfisk. Moster Amelie väntar ej, till dess vi hunnit få av oss ytterkläderna. Hon kommer rusande och tar oss alla i famnen och får ett regn av lätt snö över sig, då Pa med pälsmössan ännu på huvudet kysser henne på båda kinderna. Morbror John står i dörren och småskrattar, och vi gå alla in i förmaket.
Där står en stor bunke röda tulpaner på bordet, och i kristallkronan hänger en mistel. Moster Amelie kysser morbror John under misteln, och fastän morbror John ser generad ut, är han ändå glad. Nu ringer det igen.
— Det där är en överraskning! säger moster Amelie. Titta inte ut i tamburen, Georg!
Men Pa är olydig, och i nästa ögonblick hör
