160
skinkan, de röda kokta korvarna därefter öka inte aptiten, fastän senapen svider, lutfisken och de gröna ärterna tyckas förmera sig, ju mer man äter av dem, men då det stora fatet med varma smörbakelser sätts fram, vaknar den blaserade matlusten på nytt, och den röda hallonsylten till bakelserna tycks ännu dofta av skogssnåret, där bären plockats.
Jag dricker också scherry, eller kanske är det madera? Vinet bränner på tungan och glider som en eldorm genom strupen. Julafton! Julafton! Lilla Birgit har somnat på vedlåren, och jag har god lust att följa hennes exempel.
Efter middagen försvinna herrarna in i sitt rum, »för att skriva vers» söka de hemlighetsfullt antyda, men jag tror det närmast är för att röka och prata.
Moster Amelie säger att jag får sitta i hennes rum och läsa i en bok, om jag vill, och där somnar jag över en av Louise M. Alcotts böcker, de gamla kära med de gula pärmarna och de röda ryggarna.
Jag vaknar igen, och minns att det ännu är julafton. Lampan på skrivbordet har en lustig japansk skärm, och helt genomskinlig av det skarpa ljuset underifrån, står en liten japanska med famnen full av körsbärsblommor. Sagan
