161
drömmer i rummets halvskymning och smyger sig skyggt fram till schäslongen, där jag ligger med händerna under nacken.
Den viskar om länder jag aldrig sett, om vida hav, över vilkas vatten jag aldrig seglat, om underbara fåglar, om vackra män och kvinnor med händerna fyllda av praktfulla blommor. Saga! Saga! Du är guldstoftet i solstrålarna och den hemlighetsfulla viskningen bland skogens träd. Du spinner skymningens blå slöja, och du ler emot mig i gryningens första strimma!
Med ens stiger jag upp, som om någon kallat på mig. Mors ögon! Sorgsna, bedjande betrakta de mig. Mor är ensam! Inga grenljus brinna i hennes rum! Ingen ler mot henne! Ingen talar till henne! Och det är julafton! Jag känner mig orolig och förtvivlad. De sorgsna ögonen suga mig till sig. Tyst smyger jag mig ut. Jag hittar min hatt och kappa i tamburen och går hastigt nedför trapporna. Klockan i kyrktornet börjar slå, då jag är ute på gatan. Jag tycker att den slår hela tiden, medan jag springer hemåt. Gatorna ligga öde. Men ur alla fönster lysa ljus, och ibland skymtar jag en strålande julgran.
Vårt hus är mörkt, och över det breda sluttande taket lysa alla himmelens stjärnor. Lova
11. — v. Krusenstjerna, Tony växer upp.
