162
ser förskräckt på mig. då hon öppnar, men jag skyndar förbi henne och uppför trappan. Mor har redan lagt sig, och jag faller på knä framför hennes stängda dörr och trycker mitt bultande huvud mot den svala dörrposten.
Slocknade ljusen? Brunno icke mer himmelens stjärnor? Jag snyftar till och viskar min mors namn. Men allt är tyst därinne i rummet. Mor hör mig icke. Min röst når henne icke. Även om jag tände grenljus i hennes rum, skulle de endast livlöst återspegla sig i hennes ögon och hon skulle icke se dem, icke glädja sig åt dem.
Plötsligt hör jag någon komma, och i nästa ögonblick omslutes jag av Pas armar.
— Stackars Tony! säger han bara.
Tillsammans återvända vi, mellan rader av skimrande fönster.
I salongen finner jag de andra utom moster och morbror. Ingen låtsar om min bortovaro. Kusin Phille släcker ljuset i takkronan, och medan vi sitta tysta i mörkret, kommer den förra glädjekänslan på nytt tillbaka till mig.
Nu slås salsdörrarna upp, och där strålar julgranen emot oss! Åter kyssa vi alla varandra och ropa:
— God jul! God jul!
