169
uppehåll, alltsammans intog mig oemotståndligt.
Maud hade fått sin bostad hos änkan efter en fotograf i staden, en fru Sandahl, vilken tog emot skolflickor i inackordering, och som var en pösande storväxt dam med hög ansiktsfärg, små listiga bruna ögon och ett påfallande tarvligt sätt. Hos detta värda fruntimmer hade Maud nu ett litet rum inåt en gård, där det växte en stor lönn, vilkens grenar nådde nästan ända fram till rutorna. På nedre botten av huset fanns en målarverkstad, och man såg ständigt målargesällerna springa ut och in under åskorna av mästers mullrande brännvinsskrovliga bas. En lukt av målarfärg och nya möbler slog emot en, så snart man öppnade fönstret.
Trots omgivningen tyckte min nya väninna ej illa om gården för lönnens skull. Den gav henne en känsla av landet mitt inne i staden; och jag vet att hon under de första veckorna längtade mycket hem.
— Jag tycker om dig, du lilla nyckelpiga, sade Maud ett par veckor efter sin första skoldag, då jag tittat upp på frukostlovet för att få sällskap med henne till skolan.
— Nyckelpiga? upprepade jag undrande.
