170
Just det! log hon. Nyckelpigan är liten och röd, och så bringar den lycka!
Hon hade tagit mig om halsen och kysst min mun, innan jag hunnit göra en rörelse. Hennes läppar voro heta, men hon doftade friskt av någon god tvål. Hennes häftighet gjorde mig nästan blyg. Jag såg på henne, då hon satte på sig den lilla vita filthatten framför spegeln. Hennes blonda hår krusade sig mjukt över pannan, och när hon tryckte ned hatten, sköts håret fram i ett burr under brättet.
— Bra så?
Hon vände sig snabbt om och tog böckerna, som lågo uppstaplade på skrivbordet, och stoppade in dem i skolväskan.
— Ett, två, tre, fyra! räknade hon hastigt. Algebran, grammatikan, engelskan, lexikonet! Kom då!
I korridoren stötte vi ihop med den allestädes närvarande fru Sandahl. Hon höll upp dörren för oss och log sött mot mig.
— Så vänlig hon var! sade jag, då vi voro i trappan.
Maud tog min arm och tryckte den lätt emot sig.
— Äsch! skrattade hon, så där är gumman alltid, då det är någon ny!
