174
ens förefallit mig flera år yngre. Bo hade bjudit mig på studentbalen, och vi hade haft mycket roligt tillsammans. På sätt och vis betraktade jag honom som min speciella tillhörighet, men det hade aldrig fallit mig in att kalla honom »stilig». Han var lång och gänglig med ett par ögon, som tycktes spegla hans ljusblå och irrande drömmar. Han skrev vers, då han skulle läsa latin, och hans skrivbokspärmar voro fullklottrade med ritningar av vackra flickprofiler, väldiga hårrosetter och damer med ohälsosamt smala midjor.
Maud gav mig en snabb blick och log. Någon fick i detsamma en fråga, och alla blevo med ens idel uppmärksamhet.
Nilens Deltaland förgrenade sig. På kartan såg det inte mycket ut, men det band tankarna tillräckligt för att jag under en stund skulle glömma Bo och Maud.
XXXIII.
Maud tog fram en påse choklad, som hon gömt bakom en soffkudde, och kastade den i mitt knä, där jag satt på en låg stol framför den flammande brasan i hennes rum.
