173
flämtande och röda efter den häftiga språngmarschen.
Mitt under lektionen, då jag satt och hörde på lärarinnans skildring av Nilens Deltaland, sköts en liten vit papperslapp över till min pulpet, och jag uppfångade en skymt av Mauds bortvända rodnande kind. Det dröjde en stund, innan jag vågade titta på lappen, men eftersom lärarinnan tycktes ha fastnat i Deltalandet och någon fråga ej var att befara på länge, vecklade jag försiktigt upp papperet i mitt knä. Maud satt nu med händerna på pulpeten och stirrade frånvarande framför sig. Men det var nog inte in i Nildeltat! På papperet stod:
»Så stilig han var! Raring!»
Ett ögonblick visste jag inte vad jag skulle tro. Var det fråga om Bo eller pastorsadjunkten? »Raring» var tydligen adresserat till mig, och utropstecknen voro stora och svävande som ballonger. Det kunde knappast vara fråga om någon annan än Bo, och jag konstaterade det med ett hastigt styng i bröstet.
Jag hade känt Bo ända sedan jag var liten, men inte vuxit i fatt honom förrän på det sista året. Jag hade lekt med hans yngre bröder förut, men då vi blevo äldre hade dessa gossar, av ungefär samma ålder som jag, med
