Sida:Tony växer upp 1922.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

176

tycke var det hon läste sentimentalt och överdrivet och en smula sliskigt. Men då jag inte ville såra henne, mumlade jag något, som kanske kunde tas som ett svagt gillande. Hon slängde boken på golvet och kröp ihop som en kattunge.

— Kärleken, sade Maud, är underbar! Jag kan säga det, ty jag har känt den.

— Du menar pastor Ek?

— Kanske! Ibland är jag inte säker på att han är den rätte! Man skall känna det på sig genast, förstår du; genast som man tar honom i handen, känna det, som om blixten sloge ned: »Den är det!»

— Var det inte så med honom då?

När vi kommo in på detta ämne, kände jag mig alltid mycket tafatt, nästan blyg. Den känsla, som denna unga flicka tycktes ha erfarit otaliga gånger och vars salighet hon så gärna skildrade, var för mig något främmande på samma gång som den stod för mig som något heligt och brinnande. Jag hade aldrig tagit mitt lilla svärmeri för kadett Puke på allvar, men under det jag lyssnade till Maud, vände jag och synade detta mitt svärmeri, och medan de vita vedkubbarna föllo samman till lysande, glödande kol började min känsla att