Sida:Tony växer upp 1922.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

177

alltmer kostymera sig till likhet med den kärlek min väninna beskrev. Var det så, då behövde jag ju inte längre sörja över att jag inte förstod! Då kunde även jag få räknas till dessa, som Maud kallade »de utvalda».

— Pastor Ek, sade Maud och tog en chokladbit till, försök med den här biten, min lilla vän! Pastor Ek mötte jag en gång då jag var sorgsen och nedstämd. Löjtnant Stenning, du vet jag talat om, som är son till prosten därhemma och ibland kommer hem till sina föräldrar då han har permission, hade just rest. Vi hade haft så roligt tillsammans. Vi hade dansat och åkt kälke och seglat isjakt på sjön. Gud, vad han är stilig, snälla du, han — — —.

— Du träffade pastor Ek, påminde jag, ty Maud tycktes ha glömt, att det var honom hon börjat tala om.

— Ja visst! Avbryt mig inte! Det var ju det jag ville säga! Jag var så ledsen den dagen och tog mig en lång promenad inne i skogen. Just som jag går där och tänker och sörjer, möter jag en ung man. Han hade stora svarta penséögon och var blek som döden. Han såg intressant ut. Så stannade han och frågade mig om vägen tillbaka till prostgården. Det var

12. — v. Krusenstjerna, Tony växer upp.