180
samman, utan att det gnisslar i hela mekanismen. Jag måste titta ett tag på geografien. Du kan ju läsa litet i »Farbror Frans» under tiden.
Men jag läste inte, mina tankar voro alltför upptagna. »En kvinna» hade Maud sagt. Jag hade ännu knappast börjat tänka på mig själv som »kvinna». Inför denna unga flicka kände jag min underlägsenhet, kände den som ett fel som måste avhjälpas. Och för första gången gick det upp en aning inom mig, att mitt eget liv inte var likt de andras. Maud, hon hade levat med i verkligheten, medan jag hade drömt om ting som icke finnas. Varför var jag inte lik henne? Varför var jag inte lik de andra, som levde ute i livet och andades in dess luft med alla porer? Trots sin extatiska natur tycktes Maud dock ha alla sina sinnen riktade utåt. Något robust, livskraftigt tog udden av hennes drömmerier och gjorde dem till rent fysiska förnimmelser. Jag förstod det intuitivt utan att ändå fullt förstå. Längre fram i livet skulle jag förstå det. Längre fram skulle jag också förstå den känsla jag då smärtsamt kände som underlägsenhet.
Maud kastade geografien i luften och fångade den åer.
— Egypten! Folkets förtryck! De bygga
