182
Maud tog lampan i handen och gick fram till spegeln.
— Kom! sade hon leende.
Jag var mindre än hon, och när vi stodo bredvid varandra, kittlade en slinga av mitt hår hennes mun. Hon slog armen om mina axlar.
— Det är lustigt att se ansiktena bredvid varandra så här! sade hon.
Jag tyckte inte alls, att det var lustigt. Jag tyckte att hon var så vacker och jag själv så ful Hennes kinder voro röda och mina bleka. Hennes mun såg ut som en rosenknopp eller ett körsbär, då hon höll den sluten, och min mun var mycket större. Hennes näsa var rak och fin, och min var trubbig. Hennes ögon tindrade, och mina tycktes försvinna i en skugga, eller såg det endast så ut i lampskenet?
— Du är verkligen gräsligt söt! sade Maud.
Jag trodde att hon skämtade med mig.
— Du är söt! utbrast jag. Men jag… nej visst inte!
Maud gjorde en av sina häftiga rörelser och var nära att tappa lampan. Medan hon försiktigt satte ned den på skrivbordet, mumlade hon:
— Det där förstår du inte! Men det gör jag! Jag har en morbror som är målare, och han
