183
skulle säga precis detsamma. Jag är rödblommig som en bondunge, men du… du är bräcklig som en dyrbar smäcker vas! Jag tror att jag läst det där uttrycket någonstans, men det gör detsamma! Och jag ville så gärna ha dig till min bästa vän! Vill du inte bli det?
En högtidlig känsla intog mig nu helt och hållet, och jag såg allvarligt på Maud. Visst ville jag det! All den instängda ömhet, som jag aldrig haft tillfälle att ge utlopp åt, genomströmmade mig, där jag stod i det lilla varma rummet. Nerifrån gården hörde jag den tunga porten till målarverkstaden slå igen med en smäll, som kom fönsterrutorna att skallra, och någon gick visslande förbi under vårt fönster. Så blev det åter alldeles tyst igen. Jag räckte min hand till Maud.
— Ja, låt oss bli det! sade jag.
Hon tog inte min hand. Hon smög sig intill mig mjukt som en våg. Hennes hår doftade! Hennes hud doftade! Något liknande en svindel kom över mig. Hon tryckte sin mun mot min, och jag drog mig undan.
— Inte så, Maud! sade jag skälvande i hela kroppen. Inte bruka flickor kyssa varandra.
Maud skrattade och svängde om på klacken.
