186
stentrappan i ett par skutt. Han var barhuvad, och håret var i oordning.
— Vill ni inte komma in i trädgården och äta äpplen? ropade han.
Det ville vi gärna, och tillsammans gingo vi ned i den stora gammaldags trädgården, där nu på hösten rabatterna voro fyllda av lövkojor, astrar och höstens egna skötebarn: dahliorna.
Jag drog mig litet efter de andra för att i fred få betrakta dahliorna. Där blossade den röda dahlian med en tung blomkrona, som böjer den veka stjälken i en fin båge och vars blad ha en sammetskinds lenhet. Där gnistrade den gula, som har samma färg som solen och som tyckes andas in solstrålarna och sedan spruta ut dem över det hörn av trädgården, där den växer, där rodnade den skära, som man tror skall dofta som en ros, men som när man borrar ned näsan i den endast känns frisk och sval, med en svag doft som den lånat från luktärterna bredvid. Och där bleknade till sist den vita dahlian, som ser bräcklig och skör ut som ett sjukt barn. Mellan träden skymtade man åns glittrande vatten, men ett högt järnstaket skilde trädgården från den och staden.
Tungt av safter och övermognad föll ett rött
