187
äpple ned till marken. Bo räckte det till Maud. Maud bet skrattande i den svällande frukten och delade den sedan med mig.
Vi gingo långsamt framåt gången. Den underbara septemberdagen spred ett skimmer över hela trädgården och kom varje blad att blänka, varje blomma att sträcka på sig och visa sin skönhet. Sanden knastrade under våra fötter, och då och då hörde man ljudet av ett äpple som föll till marken. Luften och himlavalvet voro en enda stor genomskinlig safir, djupnande i mörkblått över trädens kronor. Bo såg ibland beundrande på Maud, och hon slösade frikostigt med leenden.
Vad talade vi om?
Vi sade, att äpplena voro goda och att dagen var gudomlig, men att det nog snart skulle bli riktig höst; att man skulle kunna kasta ett äpple rakt in i fönsterrutan, som blixtrade på andra sidan ån, om man bara siktade riktigt och var tillräckligt stark i armen; att detta var Bos sista höst i staden; att skolpojkarna haft en fotbollstävlan på skolgården; och så återigen att denna klara septemberdag var gudomligare än alla andra dagar.
Bos två yngsta bröder kommo nu ramlande utför trappan. De hoppade omkring på gångarna,
