188
skakade litet i varje träd och sade sedan »pass» för alla äpplen, som föllo till marken. De stoppade äpplen innanför blusarna, till dess att de stodo ut i alla hörn, och försökte att med munnarna fulla av frukt vissla åt duvorna, som sutto på duvslagets tak. Eddi, som nu var sexton år och ej förändrat sig mycket sedan den tid vi lekte med dockorna, stod i fönstret och uppmuntrade sina småsyskon att ta för sig så mycket som möjligt.
— De äro tokiga i duvorna! sade Bo och försökte fånga en av bröderna, som just tog ett skutt över en rabatt. I synnerhet Adam där. Jag tror att han känner till varenda duva i den här staden. När de äro så högt uppe, att han ej kan se färgen på dem, känner han igen dem ändå på flykten, och då sätter han fingrarna i munnen och visslar. Den där kärleken till duvorna förbrödrar honom med varenda buspojke i staden. De byta metkrokar och kautschuksnoddar och sådant med varandra och så säga de fula ord! Inte för att jag tror, att Adam ännu kan så många, men de andra! Och så gå de allesammans och stirra upp i luften och stöta ihop med alla de möta.
— Jag mötte ett par av dem i går, sade jag. De se verkligen ut, som om de såge syner.
