Sida:Tony växer upp 1922.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

203

på oss för att få börja dricka kaffe. Ute i salen rörde sig samtalet en stund mest om kakorna.

— Å, snälla du! Den här mjuka pepparkakan blir min död!

— Vad sade du, att kakorna hette? Paradisbrön! De äro för söta — i alla bemärkelser!

— Men jag är ryslig, som äter så mycket!

— Vill du skicka hit det där fatet!

När jag i mitt minne återkallar dessa flickor, finner jag att var och en för mig har sitt lilla särmärke, som nu efter de många åren på nytt tydligt framträder för min syn.

Hildur hade sådana stora röda kinder, och läpparna vilade emellan dem som ett par mjuka små dynor mellan två väldiga kuddar.

Elsa var kvick, men sade skarpa saker, och hennes näsa och mun hade en min av bestämdhet.

Gurli skelade litet på ena ögat, vilket gav hennes blick något halvt rusigt och gjorde att lärarinnorna, orättvist i sanning, bemötte henne med en viss stränghet.

Sigrid, klassens skönhet, förändrade sällan ansiktsuttryck, och en vacker marmorstaty kunde inte verkat kallare.

Lena var känd för att ha »pojktycke», en egenskap, som är svår att definiera. Att »ha pojk-