Sida:Tony växer upp 1922.djvu/216

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

210

när hon hade avlägsnat sig, var redan den förra stämningen försvunnen.

Maud hade gått ut ur rummet, och jag tyckte mig skymta henne i salen. Jag smög mig ut till henne. Hon hade slagit upp fönstret och stod alldeles stilla och såg ut i mörkret.

När jag kom fram till henne, märkte jag, att hon höll med händerna så hårt i fönsterposten, att knogarna vitnade.

— Vad är det? frågade jag lågt.

Utan att vända sig om viskade hon:

— Jag vet inte! Jo, jag ville kasta mig ut!

Jag tog förskräckt tag i hennes arm. Hennes irrande blick mötte en sekund min.

— Var inte dum, lilla nyckelpiga! Jag gör det nog inte. Men jag kände mig så konstig.

Hon var blek, och munnen skälvde.

— Kom in till de andra! bad jag. Vi gå ju i alla fall om en stund.

— De äro så dumma, sade hon. Bara du — — —

Det kom ett underligt uttryck i hennes ögon, medan hon såg på mig. Det var, som om hon ville suga mig till sig, och jag frös till litet.

En stund senare voro vi på väg hem. Vi hade sagt adjö åt flickorna utanför Lenas dörr. Gatlyktorna voro tända. De kastade sitt sken