211
över trottoaren, men lämnade portar och gränder i ruvande mörker.
— Vad var del? Hör! Maud stannade plötsligt.
Vi voro just då framför en inkörsport, som stod öppen till en gård, och därifrån kom ett sällsamt skratt ut till oss. Det var ett gällt skratt av en kvinna, som måste vara berusad. Men strax därpå hördes ett halvkvävt skrik, som om hon varit i nöd.
— Släpp min arm! sade Maud häftigt. Jag måste se, vad det är.
Jag stod kvar, medan Maud med lätta steg gick fram till porten. Hon stod där en stund. Jag kunde endast obestämt urskilja hennes figur.
— Vad är det, Maud? frågade jag. Varför kommer du inte?
Hon vinkade endast avvärjande åt mig, att jag skulle hålla mig stilla. Efter någon minut vände hon och fortsatte nedåt gatan, som om hon glömt mig.
— Vad var det, Maud? upprepade jag, då jag hunnit ifatt henne. Men hon teg fortfarande.
— De… de kysstes! sade hon sedan tonlöst; hon drog efter andan.
Vid skenet av en lykta såg jag, att hon var alldeles vit i ansiktet.
