213
färan, då hon i drömmen återser en liten flicka från längesedan — en liten flicka som ser på henne med kinder, bleka av fasa, medan håret tycks slå en glödande eldram kring ansiktet?
Själv drömmer jag inte mer om fru Linden. Men det händer mig ibland, då jag hör ett visst musikstycke spelas, att minnet åter vaknar upp och plågar mig, och jag ser en syn, som åren inte förmått göra mindre klar.
Det var fru Linden, som spelade det där musikstycket en afton, då hon samlat några vänner hos sig.
Jag tror, att tonerna skola uttrycka vårens jubel. Men när jag numera hör dem, göra de mig endast sorgsen till mods.
På pianot voro ett par ljus tända, men eljes var det skymning i rummet, och jag urskilde blott svagt de andra gästerna. Pa satt nära pianot, och ljusskenet föll rätt på hans ansikte. Fru Linden hade en violblå klänning på sig, och då hon spelade och de vida chiffonärmarna höjde sig och sjönko, kände jag doften av den egendomliga parfym hon alltid använde. Från min plats kunde jag ej se hennes ansikte, endast en massa svart glänsande hår över en vit nacke.
Från den vita nacken flög min blick till Pa.
