Sida:Tony växer upp 1922.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

214

Jag vet ej, om jag förstod allt genast. Men när jag såg hans ansiktsuttryck, steg ångesten upp inom mig. Hans ögon voro oavbrutet riktade på fru Linden. Jag betraktade honom en stund undrande. Hans vackra ansikte såg så ungt ut, och ögonen — ögonen hade ett uttryck, som jag aldrig förr sett. Det föreföll mig, som om en eld brunnit inom honom och flammorna från den elden omsvepte kvinnan vid pianot och skymde den vita nacken och det svarta håret för min blick.

I denna stund såg jag endast Pa, och vissheten om vad elden i hans ögon betydde gick så plötsligt upp för mig, att jag kände det, som om stolen, på vilken jag satt, höll på att glida ut över golvet, som var ett enda gungande hav, och jag grep med båda händerna hårt fast i stolsstöden.

Fru Linden slutade med några mjuka ackord och reste sig upp. Hon bytte plats med Pa, som nu satte sig till pianot. Vad spelade han? Jag skulle ej kunnat säga det, fastän jag förmodligen hört honom spela det där många gånger förut.

I Pas ansikte hade jag läst början på ett kapitel i en roman; nu tycktes fru Lindens ansikte vilja ge mig de sista raderna i det