16
jag kände hennes kalla, vassa naglar mot huden, vilket alls inte var behagligt, och hon kunde säga: »Vad vill du, mitt barn?» i en ton, som blixtsnabbt fördrev varje önskan i mitt hjärta.
IV.
I barnkammaren hade Pa själv gjort ritningen till möblerna. De voro i ljusa färger, och på en stor stol vid fönstret var en tupp snidad. Denna tupp var min förtjusning. Eftersom den ständigt såg ut genom fönstret, vilket jag ej kunde göra utan att klättra upp på fönsterkarmen, hade den reda på allt som hände i trädgården och ute på vägen, och jag tyckte, att den under dagens lopp svällde och blev allt tjockare, sprängfylld av hemligheter.
Om kvällarna, då ljuslågan fladdrade från byrån, blev barnkammaren som förvandlad. Det var inte samma rum, som solen lyste in i om morgonen och på vars fönsterbräde duvorna kuttrade. Sedan jag lagt mig, brukade Lova gå och ordna i rummet, och jag låg och stirrade på gummans skugga som gled utefter väggarna, ibland underligt stor och förvrängd med putande läppar och kullrig panna, ibland så liten och
