Sida:Tony växer upp 1922.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

15

pade långsamt kaffebrödet och tuggade länge och betänksamt, och min tant bar alltid en ylleklänning av brunt tyg, av samma färg som gräddblandat kaffe, och med en bård av små röda moucher, vilka i mitt tycke liknade glasyren på ett slags bakelser, som tant gärna lät köpa hem från staden. Pa hade nog min tant och Lova i tankarna, då han ibland lyfte upp mig på sitt knä och på sitt lustiga sätt sade:

— Å Tony, vad vi alla i det här huset äro förskräckligt gamla!

Min tant, som lydde det romantiska namnet Eleonora, hade ett litet rum bredvid min mors, där hon ordnat efter sin egen smak med massor av porträtt, porslinsvaser med torkade blommor i och små rosetter knutna över krokarna, varpå tavlorna hängde. Där var en blandad doft av pepparmyntspastiljer och aldrig vädrade sängkläder, en doft som troget tycktes hänga fast vid henne även ute i de andra rummen. Hon hade icke något särskilt intresse för mig. Man kunde ju tycka, att det ensamma barnet i det stora huset skulle vädjat till några ömmare känslor hos henne; men hon hörde till dem som icke förstå sig på barn och som barnen därför instinktivt undvika. Hon hade ett sätt att ibland klappa mig litet på kinden, så att