Sida:Tony växer upp 1922.djvu/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

216

Plötsligt såg jag ut i rummet. Var fanns då hennes man? Han borde väl vara här i kväll! Med ens kom jag ihåg, att han hade varit bortrest en längre tid.

Pas musik gjorde mig ont. Varje ton sargade mig. Varje ton kom den vackra kvinnans ögon mitt emot mig att stråla med allt starkare glans.

Pa hade slutat att spela, och man hade tänt det elektriska ljuset. Jag såg uppmärksamt på Pa och fru Linden, då de nu pratade med varandra. Kunde jag ha sett miste nyss? Var det möjligt? Vad allt med ens hade blivit svårt att förstå! För de övriga förflöt förmodligen denna afton inte mycket olik alla andra aftnar, då man skämtar och pratar tillsammans med några vänner. För mig var kvällen förfärlig.

Slutligen då ingen observerade mig, smög jag mig in i ett mörkt rum på andra sidan salen. Jag hittade en soffa, och jag satt där rak och orörlig, som om jag trott att minsta rörelse skulle vålla mig smärta. Vad tänkte jag på? Jag tror, att jag egentligen bara tänkte på min mor. Hennes ögon sågo på mig, men de voro icke längre döda. De hade ett barns ångestfulla uttryck. Uttrycket hos ett barn, som blivit lämnat ensamt! Pa hade således glömt den leende prinsessan bland blommorna, glömt