215
kapitlet. De andra gästerna hade förmodligen varken sett uttrycket i hennes eller Pas ögon, men jag, som av en slump placerats mitt emot dem, jag såg det.
Fru Linden hade aldrig varit så vacker som nu.
Den lilla munnen hade ett nästan vemodigt drag mitt i sällheten, men de svarta ögonen logo. Gracen i hennes rörelser, fraset av det mjuka sidenet, då hon rätade litet på sig, doften av hennes starka parfym, allt förvirrade mina tankar. Och så med ens mindes jag den där aftonen, då hon med ett lyckligt förbryllat leende slungat glaset i golvet. Glaset som var på väg att förråda min fars namn! Jag visste det nu lika säkert, som om jag hade hört henne säga det till mig. Tusen småsaker kommo mig i minnet: den där blicken i hennes ögon, då hon sett på mig den sommar då vi badat tillsammans, meningar som hon börjat på för att plötsligt hejda sig och tystna. Och jag mindes också en afton då jag sett en man, som liknade Pa, gå in i hennes port. Det var min far den gången. Det hade alltid varit min far. Och jag hade inte vetat, inte förstått. Jag hade borrat in milt heta huvud i hennes knä och låtit henne sakta smeka mitt hår.
