Sida:Tony växer upp 1922.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

218

du skulle bära mitt namn, du skulle gå vid min sida på gatan och sitta som värdinna vid mitt bord.

— Å, ni män, sade hon och skrattade åter. Fåfänga! Fåfänga!

— Stilla, min vän!

Det var Pas röst.

— Var är din mun, älskade? Det är så mörkt!

Under ett par minuter hörde jag endast mitt eget stackars hjärtas bultande slag. Så åter Pa:

— Tänd ljuset! Jag måste se dig! Nu genast!

— Nej! Nej! Tänk om någon av de andra…

— Alltid de andra! Så fint ditt ben är i silkesstrumpan! Jag älskar att känna silket mot handen och värmen från ditt blod därunder!

Skulle då detta samtal aldrig ta slut?

— Å! Där är gropen i ditt knä!

Med ens såg jag för mig fru Lindens vita kropp, som lyste i solskenet, när hon som ett vackert kattdjur sträckte ut sig på den gula sandstranden vid vårt badställe. Den vackra gropen i hennes knä! Jag skälvde till. Pa talade igen.

— Nej, bort med handen, lilla älskade! Låt mig känna! Din hud — så het den är! Den förråder tusen saker för mig, som du aldrig