Sida:Tony växer upp 1922.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

221

att det jag upplevat i kväll kanske på någon osynlig väg nått hennes slumrande själ. Varför icke? Det dröjde ej länge, förrän jag hörde Pas steg i trappan. Han talade med tant Eleonora.

— Ring genast till doktorn! Du har ju numret, sade han.

Han såg inte på mig, då han steg in i mors rum. Hans ögon voro fyllda av ångest; han gick fram till sängen och böjde sig över den. Han tog en av de slappa händerna i sina. Ingen av oss sade något. Tant Eleonora kom och gick, men ingen talade. Först när doktorn anlände, reste sig Pa.

Jag smög mig ut ur rummet, ty doktorns röda, jovialiska ansikte ingav mig motvilja. Det passade så illa i omgivningen. Inne hos mig slog jag upp fönstret, och se, där högt, högt över mitt huvud brunno stjärnorna! Så liten jag var! Jag försökte bedja, men medan jag bad, tyckte jag att himlavalvet höjde sig alltmer över jorden, försvann upp i okända rymder, och stjärnorna blevo allt avlägsnare, och deras glans bleknade för mina ögon, ju längre bort de kommo. Sluta då! Skulle jorden bli lämnad ensam kvar i mörkret?

Nu gick doktorn. Jag hörde porten slå igen