222
efter honom och skymtade honom otydligt i trädgården därutanför. Jag återvände till mors rum. Ett ögonblick stannade jag vid trappan. Jag tyckte att mitt barndoms troll sträckte ut sin ludna arm efter mig. När jag kom in, satt Pa ensam vid sängen.
— Vad sade doktorn? Jag grep hans hand.
— Han talade något om att ena lungspetsen var litet angripen, och han skulle lämna in ett recept på apoteket, då han gick förbi. Jag skall hämta det om en stund. Skall du inte lägga dig?
— Nej, jag sitter här, medan du är ute.
Vi sågo inte på varandra. Del som nyss hänt föreföll mig redan långt avlägset, fastän det lämnat kvar en tyngd över bröstet på mig.
XL.
— Hur mycket är klockan nu, Tony?
— Halv ett, Pa!
— Skall du inte gå och lägga dig?
— Jag kan inte!
Ungefär samma ord ha nu växlats mellan oss ett par gånger i timmen sedan Pa kommit med medicinen. Det är sant, att jag inte kan gå och
