Sida:Tony växer upp 1922.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

227

jag såge den fasansfulla skuggan slå en ring omkring henne och från henne breda ut sig i rummet som den svaga antydningen till skuggan av en vinge, och i sådana stunder flyr jag den tysta kvinnan vid fönstret och söker glömma hennes ögon och trötta, vita händer.

Jag stiger upp.

— Jag går väl och lägger mig då. Pa.

Han tar min hand.

— Du får inte vara ledsen!

Nej, jag får inte vara ledsen, upprepar jag för mig själv, medan jag klär av mig.

I detsamma, som jag tänker dra av mig strumpan, hejdar jag mig, och på nytt hör jag de framviskade orden, som nått mig i mörkret. Och jag blir länge sittande framför spegeln, och bakom min egen bild, som återges i det blanka glaset, tycker jag nig igen skymta fru Linden med oordnat hår och den ena chiffonärmen skjuten nästan ända upp till den runda axeln.


XLI.

Min mor kom sig.

Men intrycket från den där natten gick inte över på länge för mig.