Sida:Tony växer upp 1922.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

226

min kärlek till Pa. Han ser ut som en pojke just nu med sitt rufsiga hår och sin sorgsna mun! En pojke, som en mor helt säkert skulle smeka och trösta!

Men jag är blott hans dotter. Och jag är bara sexton år!

En lång stund sitta vi tysta. Bilder komma och gå för min inre syn.

Jag ser mor sitta vid fönstret med händerna i knäet. Jag leker på golvet vid hennes fötter. Av bygglapparna bygger jag ett slott åt henne. Ett marmorslott! Men då slottet är färdigt, gråter jag. Jag gråter för att bygglapparna äro bruna och fula — — Jag gråter för att mor aldrig skall få sitt marmorslott!

Och åter ser jag en annan bild. Jag står framför mor, och på golvet ligger en hög blå och röda trasor. Det är de vackra ballongerna, som jag så förtjust bar in i mors rum för att jag skulle få se henne le mot mig.

Kanske voro Pas första bemödanden lika barnsliga som mina. Vi ha misslyckats vi båda, Pa och jag. Vi fingo aldrig se mor le mot oss. Och har inte jag i själva verket också övergivit henne — liksom Pa? Numera har hon för mig smultit samman med skuggan, som jag fruktar. Det förefaller mig ibland, som om