229
För varje gång man blev uppflyttad i en klass kom man längre och längre bort från den höga katedern. De största flickorna sutto längst borta i bönsalen, och jag mindes den tid, då jag satt på första bänken och stirrade på lärarinnans ansikte, som på något sätt tycktes mig vara fastskruvat uppe på katederlocket. Framför mig hade jag flickornas flätor: blonda, kastanjebruna och svarta, vilka hängde utefter mer eller mindre krokiga ryggar. En av mina klasskamrater hade en brunrandig blus, och jag brukade räkna dessa ränder och kom till olika resultat varje gång. Ibland adderade jag ihop summorna, medan lärarinnan utlade det kapitel i bibeln, som lästs upp, och jag hann till förvirrande och svindlande summor, innan hon börjat med Herrens Välsignelse. De flesta flickorna hade något utrivet blad ur läxboken inlagt i bibeln, och deras nedböjda ansikten sågo så allvarliga ut, medan de, i stället för att följa med i dagens evangelietext, som lärarinnorna trodde att de gjorde, upprepade namnen på Förenta staterna, konjugerade oregelbundna franska verb eller sökte inpränta några historiska årtal.
Nu kom skolföreståndarinnan in. Hon måtte redan ha varit ute och gått, ty hennes grå klänning var uppfästad runt omkring höfterna med
