230
säkerhetsnålar, och då hon steg upp till katedern, såg jag, att kjolen bak på grund av säkerhetsnålarna stod ut som en liten inbjudande sittplats. Hennes grå, skarpa ögon foro över salen. Jag är säker på att hon uppfattade i en blick vartenda flickansikte och kände igen det. Så slog hon upp sin stora bibel. Det rådde alltid en viss spänning innan man visste, vilken olycklig flicka som skulle bli tillsagd att läsa det utsedda bibelkapitlet högt. Skolföreståndarinnan sade nu »Klara». Klara var en lång, blek flicka i översta klassen, och hon reste sig hastigt då hon hörde sitt namn. Hon läspade litet, och rädslan kom henne att läspa ännu mer. Ingen av oss hörde på henne, och jag såg att Maud bredvid mig var fördjupad i Blicher-Clausens »Violin». Maud lade plötsligt igen boken. Hon var blek, och ögonen voro matta.
— Mår du inte bra? viskade jag.
Hon stoppade hastig! undan boken och grep min hand. Hennes egen hand var iskall. Plötsligt föll hon bakåt med en liten suck. Det blev rörelse omkring oss. Klara slutade att läsa, och en lärarinna kom fram med ett glas vatten. Maud vaknade ur svimningen. Hon mumlade något och tog sig för pannan. Hon ville inte gå, utan satt resten av morgonbönen lutad mot
