232
Jag visste nog, vilket namn det var, som hade en sådan makt över henne. Den svartögde pastorn hade redan efterträtts av Bo, den långe Bo med de ljusblå ögonen! Hon ansåg själv att denna hennes kärlek borde hänföras till »den olyckliga kärlekens» kategori, och eftersom jag märkte att hon vida föredrog den kvalfulla »olyckliga kärleken» framför den mera banala lyckliga, ville jag ej söka övertyga henne om möjligheten av motsatsen.
Maud fyllde sin dagbok med utgjutelser över Bo. Hon läste gärna upp vad hon skrivit för mig.
»Jag mötte Honom i dag» stod det med två understrykningar och tre utropstecken. »Hans blå ögon kom mig att känna som om solen lyste och jag hörde ej att regnet droppade i takrännorna». Vidare: »Är jag icke ovärdig att älska denne man? Borde jag icke fly den kärlek, som söndertrasar min själ!»
Ingen av oss visste riktigt, varför hon skulle vara ovärdig att älska honom, men vi tyckte båda att det lät så vackert.
Medan jag satt där med papperslappen i knäet, nöp Maud tag i min arm.
— Viska! hörde jag hennes röst, tätt bredvid mig.
