233
Och jag viskade, och hon svarade! En svag rodnad hade efterträtt hennes blekhet nyss, och jag tyckte inom mig att det var underligt att lärarinnan kunde motstå denna förtjusande flicka och talade till henne med samma torra röst som till oss andra.
När Maud och jag den dagen voro på väg hem från skolan, var hon åter nära att svimma. Hennes plötsliga blekhet skrämde mig. Jag följde henne upp i det lilla dammiga rummet. Där fick jag henne att lägga sig på soffan, och jag strök henne sakta över pannan.
— O, så skönt! sade hon lättad.
Med en av sina snabba, mjuka rörelser, böjde hon sig fram, och i det hon slog armen om mitt knä, tryckte hon kinden mot min sträva skolklänning och brast i våldsam gråt. Jag visste inte vad jag skulle göra.
— Du är så kall mot mig! hörde jag henne viska. Du kysser mig aldrig! Och jag längtar så efter dig!
— Men jag är ju här! sade jag, förvirrad av denna häftighet.
— Du är här! upprepade hon. Javisst! Jag känner ju dig så nära!
Sakta trevade hennes hand runt min midja.
— Så rund du är redan! sade hon. Vet du,
