Sida:Tony växer upp 1922.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

235


XLII.

Maud Borck till Tony Hastfehr.
På tåget på väg till Hildesberg.
Den 15 november 19…

Min egen lilla nyckelpiga!

Oj! Oj! Vad tåget skakar! Pennan riktigt hoppar på papperet, och du får nog svårt att läsa det här brevet! Bredvid mig sitter en ung herre. Stilig! Han bjöd mig nyss på en apelsin, och nu förstår jag mycket väl, att han försöker titta över min axel på mitt brev, men ingen, ingen i världen får läsa, vad jag skriver till min Tony! Hör du, du måste lova mig att bränna alla mina brev! Tänk om någon finge se dem!

Gud, vad gumman Sandahl var arg för att jag reste! På det viset förlorar hon ju en hel månads inackordering, you know! Men det kan ju inte jag hjälpa! Den där snälle doktorn sade ju, att jag måste resa hem för att få mera blod. Tycker du inte uttrycket låter konstigt? Precis som om man kunde få blod utifrån! Ack! Om du kunde ha följt med! Så rar du var, som var nere vid tåget, och din choklad var härlig! Aj! Nu skakar tåget så att jag inte kan skriva! Vänta ett tag!