Sida:Tony växer upp 1922.djvu/244

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

238

lakanen smugit en tjock bok eller en våt svamp eller något dylikt!

Nu sitter jag och skriver i mitt eget lilla rum. Det skall du tro är annat än den där lådan hos gumman Sandahl! Alla mina möbler äro vita med blå överdrag, och i fönstren har jag en massa gröna växter, som jag själv sköter.

Kan du tänka dig, att den där unge mannen på tåget var en praktiserande skogselev som skall bo hos oss för att »gå i skogarna», eller vad nu meningen är! Han är för resten något slags syssling till mamma. Och nu är han redan så hemmastadd, som vore han hemma hos sig och röker pipa, vilket i någon mån missklär hans vackra mun. Nu tror du förstås att jag är »verliebt», men då vore jag allt bra flyktig. (Bränn alla mina brev! Glöm inte det!) Jag tänker så mycket på dig, Tony! Och jag längtar efter dig! I natt drömde jag att du och jag gingo på en stig, och plötsligt kommo vi till ett bråddjup. Jag kände, hur jag svindlade, men jag höll hårt, hårt fast i din lilla hand, och en känsla av — jag vet inte vad, genomströmmade mig. Och när jag vaknade, grät jag. Var inte det underligt, Tony?

I går när jag satt och skrev dagbok, knackade det på min dörr, och pastor Ek steg in.