241
om vilken klänning hon skall ha då! Jag kan inte skriva brev så bra som du! När jag skriver brev, känner jag mig på något sätt besvärad, därför att jag inte har dig framför mig.
Jag tycker att hela livet är så underligt! Och tomt! Ibland när jag går på gatorna och jag möter alla dessa människor, som jag inte känner och som inte känna mig och som se på mig med likgiltiga ögon, kan jag bli så rädd plötsligt. Och då tänker jag, att snart äro vi alla döda, och vad blir det sedan? Är det inte besynnerligt, att vi tänka så litet på döden, då del väl egentligen är det enda vissa: att vi skola dö! Ibland, vet du, ser jag på mina händer. Jag nyper i dem, jag sträcker ut fingrarna, jag håller upp dem och ser blodet skimra under huden, och så tänker jag, att en gång skola de endast vara litet jord. Nej, nu är det inte värt, att jag skriver mer, för att då kanske du också blir ledsen!
I går var jag på »läsningen». Jag tycker att kyrkoherden såg trött ut. Och det är så svårt att minnas allt vad han sagt.
Du har nog roligt med den där skogseleven. Det var synd om pastor Ek! Skriv om allt till mig!
16. — v. Krusenstjerna, Tony växer upp.
