247
jag Bo. Hans ljusblå ögon och strålande leende, hans rena blick kommo mig att glömma den man jag nyss lämnat. Ack! Tro ej att jag övergav honom utan kamp! Jag är inte flyktig, fastän det kan förefalla så för en utomstående. Men du, Tony, är ingen utomstående, och jag vill, att du skall förstå mig. Jag höll av Bo, du vet det. Jag höll av honom av hela mitt varma hjärta. Hans känslor för mig vet jag ingenting om. Han sade aldrig något till mig. Å, Tony! Hur skall jag ha mod att bekänna allt. Men jag måste! Du är min allra bästa vän! Ack, vad jag tycker det är länge, längesedan den dag jag satt på tåget och skrev till dig med stöd av Hans bok. Det var Han redan då, det har hela tiden sedan den dagen varit Han! Ack, så dumt jag uttrycker mig! Men jag känner mig också så upp och nedvänd!
Vänta ett tag! Jag måste putsa ljuset litet! Så ja!
Jag gick här och förstod inte varför jag kände mig så strålande glad, trots att jag var långt borta från Bo och trots att jag då och då skymtade pastorns bleka ansikte. Jag vet det nu! Äntligen har den stora kärleken kommit in i mitt liv! Jag vill inte säga, att jag inte höll av Bo och pastorn. Jag har kallat mina känslor
